Det är tisdag den 12 januari, mulet, -10 ute, +20 inne. Jag är vaken, Rebecca och Molly sover, Egon jobbar.
Igår var jag på Vävföreningens uppstartmöte och det var jättekul. Jag ska göra en artikelserie om Kvinnors Handkraft och vad den har betytt genom åren.  Fick faktiskt så mycket positiv reaktion så det kändes varmt ända in i den berömda själen.
I vår familj har vi fått lära oss att själen är mycket viktig. Min yngsta dotter Joy var på ett "tjatigt humör" ganska ofta när hon var i tre-årsåldern. Hennes pappa som är en mycket timid, lugn person och som har så mycket tålamod att jag är svårt avundsjuk, tröttnade ändå på henne till slut och sa med ovanlig kraft i stämman: Joy, sluta prata och ligg ned och sov.
Varpå hon omedelbart började storgråta och pappa frågade (med mycket trött stämma):men Joy, det gjorde väl ändå inte ont!
"Det gjorde det visst, det gjorde ont i själen", sa vår lilla pyttis hulkande och antagligen skadad för livet. Så här har vi hårdhänt fått lära oss att respektera själar.



Visserligen något år yngre än tre men lika arg och ledsen i själen.



Och här är ännu en som har mycket känslig själ men oerhört start person. Det är vår dotter Rebecca, tvilling till Joy, född 3 april -86 och vi fick henne 14 år senare. Bättre sent än aldrig och ju fler barn man får att älska desto större blir kärleken.



Så en av de våra med väldigt stark självkänsla, stort frihetsbehov, stort behov av mat, lek och smek. Med på kuppen fick vi käre maken Egon, världens bästa pappa och make, men inte så stark som hundförare. I alla fall så rår han inte på Molly, tyvärr är det ingen som gör det. Men som de tokar vi är så älskar vi henne i ändå så det kommer att sluta i ren och skär katastrof.
Kram från halvgamlingen