gick vännen Ruth bort från sin familj, släkt och vänner. Kvällen blev oerhört tragisk men också gemensam,  vi var här allihop, kramades och grät, pratade givetvis mycket, mycket om Ruth och allt som hänt. Nu i början så blir det ju den sista tiden som är i fokus, men efter ett tag så kommer också de goda minnena. Värst är det ju alltid för den som blir lämnad kvar ensam i ett gemensamt hem. Det är så mycket som påminner varje dag, varje stund. Vi människor är ändå ganska små och maktlösa sett ur naturens perspektiv. Vad som är viktigt är ju att ta tillvara på varandra så länge man har varandra.