låter väl inte "sådär", men för mig var det ändå ganska stort att göra :) De här två dagarna har jag startat upp lite försiktigt med både det ena och det andra, bl a stryktvätt för hela sommaren :). Bädda sängar lite lätt, ta ned lite tvätt- rena rama dikten :) Men det känns bra. Väldigt bra t o m. Att klara saker, att inte behöva stå och flämta när man råkat röra lite på sig, att kunna andas rejält - långa - djupa andetag, det är så otroligt att jag ibland inte tror att det är sant. Det inträffar faktiskt att jag vaknar mitt i natten och provar med ett djupt andetag bara för att kolla om jag fortfarande kan :) Dumt, eller hur? 

Det svåra nu är att INTE ta i för mycket, det går ju så lätt mot vad det gjorde för några veckor sedan men jag är fortfarande inte frimobiliserad, får inte svänga för mycket med armarna eller lyfta tungt förrän efter nytt ultraljud och läkarbesök i september. Men jag ska inte klaga, inte nu när jag kommit så här långt. Nu har jag ju mycket, mycket annat att göra, bl a är det lite fart på symaskinen igen och vissa garnkorgar börjar komma på plats. Lite kransar, lite pyssel, lite måla. Så det är absolut inga problem att få tiden att gå, tvärtom.

Men i september då ska jag: cykla, gå med stavar, väva, väva och väva, köra bil, handla mat, tvätta golv med normala rörelser, bada bastu, gå på gymmet m m. Att man kan längta så efter så vardagliga saker?

 

I morse när käre maken läste facebook så fann han både sin hustru och yngsta dotter på bild. Ett 25-år gammalt tidningsurklipp med en artikel på mig och Joy samt en av min Ettas vänner med sin son. Vi hade båda fått barn födda extremt tidigt, jag minns inte riktigt men jag tror att den lille pojken var född vecka 27 och Joy var ju född ganska exakt 15 veckor för tidigt. Det kändes riktigt underligt att tänka tillbaka på. Tack älskade Suz och Josse för roliga bilder, ibland krävs det att man tänker tillbaka.