Den 21 januari år 1972 var en fredag.

Natten till den 21 var det full snöstorm men jag hade inte tid att vara rädd där jag satt i taxin med armarna om jättemagen. Vattenavgång hemma och nu började värkarna. Så pass illa att jag knappt kunde stå upp ens när vi väl var framme vid Förlossningen på Lidköpings sjukhus, klockan var ungefär 2.30 då. Och det visade sig också att det här skulle bli en riktig snabbis om man inte försökte stoppa farten lite. Så jag fick först en spruta för att dämpa sammandragningarna, sen en till men det verkade inte hjälpa. Kl 0400, kom den första krystvärken och 34 minuter därefter hade jag fött min första son till världen. En sådan här stund är så fylld av ren genuin lycka att man inte bryr sig så mycket om vad könet blev. Huvudsaken var ju att han var frisk och levde. Det var så fint att få ha honom intill sig hela tiden, det hade jag fått när jag födde mina döttrar några år tidigare. Då var förlossningsvården rena uppfostringsanstalten, så njöt än mer av det som var nytänk. Väl uppe på bb fick jag lämna honom ifrån mig, han skulle läkarundersökas och jag skulle duscha. Direkt efter duschen kom läkaren in med min pojke i armen, kollade att våra armband stämde och sade brådskande: följ med här, han mår inte riktigt bra. Läkaren sprang och jag sprang efter så gott det gick att springa några timmar efter en förlossning. De lade honom under en värmelampa på ett skötbord, jag fick inte gå in utan stod utanför och såg på genom ett fönster. De tempade honom, tittade sedan på mig och skakade på huvudet. Att jag inte bara slutade leva då eller åtminstone svimmade är för mig en gåta. Jag bara vände och gick in till min säng. Där satt jag och tänkte på vad jag skulle skriva i dödsannonsen. Det kändes som jag skulle sprängas och ingen människa hade jag att prata med. Det gick ett par timmar så kom äntligen en barnmorska och berättade att Roger mådde bättre, tempen som varit nere i knappt 35 gr hade nu börjat stiga och allt verkade vara bra. Men han fick stanna på barnintensiven och ligga kvar i kuvösen några dagar. Det var hemska dagar för mig. Jag som var en riktig superpiglet och alltid såg det allra värsta framför mig. Men på fjärde dagen fick jag äntligen tillbaka honom och ett par dagar senare fick vi åka hem till dom älskade och väntande systrarna.
Idag fyller han 41 år och är en stor karl :) Och som vi älskar ännu mer än då :)
 
Roger två år tillsammans med Cirka.
 
 
 
 
Roger några år senare med Therese och David i mammas och pappas uterum på Frövidalsgatan.
 
 
En vanlig syn för käre morfar.
 
 
Några år tidigare och en mindre fisk, men lika stolt och glad :)
 
 
Roger och Rasmus för exakt ett år sedan.
 
 
Jag måste ju visa mer om Rogerreprisen Rasmus. Det här är ett av mina favoritkort på honom.
 
Stort, stort grattis käre sonen, ha en fin dag :)
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0