Årets absolut vackraste och härligaste månad. Och jag är väldigt tacksam och glad, lycklig över allt grönt, lycklig över min fina stora underbara familj, lycklig över att jag överhuvudtaget får uppleva ännu en vår och glädjas över allt. Men jag är ju jag. Och jag är så himla trött på att vänta på den väntade babyn :(, undrar då vad föräldrarna känner? Sedan är jag väldigt ledsen över att jag inte kan bestämma en enda millimeter över mina vuxna barn, jag skulle så gärna vilja befalla dem: bry er, vi finns fortfarande, grr, grr, grr! 

Så har jag pratat med min  älskade Josefine. Hon mår bra, hon kommer hem till Nationaldagen. Naturligtvis har jag också pratat (i tankarna) med min älskade Joy, den trognaste människa jag någonsin träffat :)) hon kanske kommer hem till Mors dag, ännu ett glatt och förväntansfullt leende :)

. Och jag har pratat med käraste vännen Lilian som alltid har en läkande inställning och får mig att skratta gott. Så nu, när jag sitter och skriver så förstår jag ju ändå att livet är ganska bra. Och att sår kanske läker.