Klockan är 4 minuter över 12 påskdagen 2014

och våra kära gäster har nyss gått hem, Josse o Robert samt käre maken har precis sagt god natt, vilket jag själv ska göra alldeles strax.
Jag kan bara inte låta bli att tänka på den här natten för sju år sedan. Då satt jag vid min mammas dödsbädd och vakade över henne. Hon var inte medveten alls, men det kändes som om hon kände att man smekte hennes händer och kinder. Precis vid den här tiden så sa käre maken till mig att försöka sova en stund för att få bättre ork vilket jag gjorde-fullkomligt utmattad som jag var, det här var tredje dygnet som vi vakade över mamma. Men jag hade bara slumrat in så väckte käre maken mig och sa: Siw, du får nog komma nu för hon börjar andas så ryckvis. Strax så var man ju klarvaken och satt vid mammas sida igen, både jag och käre maken. Efter någon timme så hade hon stabiliserat sig och börjat andas mer regelbundet men nu vågade man liksom inte ens tänka på att sova. Natten gick, morgonpersonalen kom och skötte om mamma och halv 10 på f m ringde Rasmus. Jag grattade honom för det var ju hans 5-årsdag, han frågade när vi skulle komma hem och sen sa han: "är hon död nu?" Nej, sa jag, hon lever men hon är mycket sjuk. Käre maken gick för att ta en dusch och jag satt då bakom mamma för personalen hade just vänt på henne. Jag satt och läste och hade ena handen på mammas arm för att ge både henne och mig närvaro. Det fanns inget hemskt i situationen - vetskapen om att mamma troligen inte skulle klara det här gjorde inte lika ont som att inte veta hur hon skulle få det om hon överlevde. Hon var ju egentligen för vårdkrävande för att få bo kvar nu sedan pappa inte längre fanns ..... Men det var en sak som jag led oerhört av och det var hennes andning. Hon rosslade hela tiden, lät som en kaffebryggare som just håller på att brygga färdigt och det gjorde så ont i mig att höra..... Det som hände när jag satt där var ju att plötsligt blev det alldeles tyst. Jag blev stel och lyssnade noga, nej, det hördes ingenting. Tvärt reste jag mig och gick runt hennes säng och tittade på henne. Hon var så fin, hade så fin färg på kinderna och jag såg tydligt att pulsen på halsen slog. Så blev det helt stilla och hon levde inte längre. Det kändes som om hela livet plötsligt stannade och precis då kom käre maken in nyduschad och jag sa: mamma är nog död!
Så ofta som jag återupplevt det här och fortfarande känns det så nära, så nyligen......
Men det är sju år sedan, i dag fyller Rasmus tolv år och det är mycket som är förändrat sedan den dagen då min mamma dog ....
 
Ett gammalt foto på min unga vackra mamma, mig själv och min fina pappa. Oh vad saknaden blir stor när man ser på bilder :(
Kvällen har varit väldigt fin och det är ändå med en positiv känsla som jag går till sängs. God natt och sov gott!
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

hej
vilken fin bild på er tre roligt att ha såna kort det är inte gott om bilder från den tiden själv saknar jag familjebilder från min barndom de hade ingen kamera mina föräldrar så det är skralt med foton
ha de bra från din vän

Svar: Ja, det är en gåva med alla de foton som mamma o pappa tagit och som min bror förädlat till datorvärlden :) Jag är verkligen så glad för det och mina barn är också så glada för det, de får ju ta del av mycket mer av vår släkts liv ....
Siw Gustavsson

2014-04-20 @ 18:38:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0