Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

När andra världskriget närmade sig sitt slut åkte de vita bussarna från Sverige och kom tillbaka md busslaster med överlevande från Förintelsen. Bussarna anlände till Malmö och de svaga, utmärglade och sjuka passagerarna togs om hand av bastanta matronor och noggranna byråkrater som forslade dem till olika platser, beroende på deras hälsotillstånd. En del hamnade på infektionsklinik direkt, drabbade av tuberkulos och andra smittsamma sjukdomar. Andra kunde långsamt börja andas igen och komma tillbaka till livet. På konvalescenthemmet i Ramlösa, till exempel, syns patienter som sitter och läser tidningen, försiktigt plirande i solskenet som om de inte riktigt trodde på sin lycka. 

Vad hände med de här människorna? Vart tog de vägen sedan? För att få svar på sådana frågor måste man söka sig till de överlevandes egna berättelser. 

"Vi svenskar hade tagit emot koncentrationslägrens offer med alla deras minnen och oläkta sår i själen. Det hade vi gjort med uppriktig glädje. Men vad gjorde vi sedan? Vi gjorde som vi alltid gjort. Sverige behövde arbetskraft, nykomlingarna behövde inkomster. Enkelt löst vi det praktiska problemet." Så skriver Ingrid Segerstedt-Wiberg i inledningen till Magda Eggens självbiografiska roman Ingen väg tillbaka. Magda var en av dem som kom med de vita bussarna till Sverige. Hon och hennes syster Eva hade överlevt Auschwitz och kom till Sverige med de vita bussarna. De blev omhändertagna av vänliga men svala människor som gärna ville hjälpa men helst inte lyssna. 

Så småningom fick Magda och fem andra flickor jobb på en fabrik i Gislaved. En del av dem ville lära sig svenska, försörja sig, passa in i det svenska samhället. Andra ville resa hem, som moster Barbara. Hon for hem till Ungern så fort det blev möjligt. Magdas syster Eva likaså. Men Magda stannade i Sverige. Hon ville inte tillbaka till det land som hade utlämnat henne till nazisterna. Magda gifte sig med en svensk och flyttade till Stockholm. På ålderns höst skrev hon flera böcker om sina upplevelser och hon åker också fortfarande runt i skolor för att berätta om Förintelsen. 

När Vittnesbördet visades för svensk publik för första gången, den 7 maj 1945 på Röda Kvarn i Stockholm, var det första gången som många insåg vidden av nazisternas folkmord. Filmen hade premiär samma dag som freden firades på Kungsgatan i huvudstaden. Det måste ha varit en chock för alla dem som vägrat tro på ryktena om koncentrationslägrens fasor. 

Filmen är gjord av Nils Jerring som var bror till den kände sportreportern Sven Jerring och länge verksam som regissör, både av korta och långa filmer. Trots att kameran här ibland blir smärtsamt närgången och visar oss kroppar med obeskrivliga sår, är det en film gjord med stor medkänsla och starkt patos. Bilderna säger oss att vi inte får glömma, att vi inte får låta likgiltigheten ta över och det budskapet är lika viktigt idag, en hel mansålder senare. 

Fotnot: Dokumentären Hoppets hamn av Magnus Gertten, som hade premiär under hösten 2011, bygger på mycket av det material som finns i Vittnesbördet. Filmen innehåller intervjuer med flera av de överlevande som syns i Vittnesbördet. De berättar hur deras liv blev sedan, efter att de blev räddade till Sverige. ---- jag skulle verkligen gärna vilja se den här filmen!

Ungefär samtidigt som det här utspelades i verkligheten och filmades så blev jag till och föddes samma år i november. Hela min tidiga barndom var en skugga av andra världskriget. Min pappa kom hem ibland, klädd i "grötrock", min mamma och jag gick och handlade på kuponger. Jag var livrädd för flyglarm (som testades varje måndag i flera år) och hela min barndom var jag mycket mycket rädd för krig. Det pratades också mycket runt om kring mig om förintelseläger och judar. Jag minns att jag hörde det i Söndagskolan bl a och fick tidigt lära mig förstå hur djävulsk nazism är. Nu i vuxna dagar har jag ju lärt mig att ALL exterimism är av ondo.

Precis nu i dagarna har jag ju läst Stefan Einhorns bok om efterlevande från Ravensbruck och mår exakt så dåligt som jag brukar när jag läser om andra världskrigets offer. 

Jag vet inte om jag berättade om hur vi försökte hjälpa en ensam mamma som råkat "bli utförsäkrad" (Reinfeldts ord) och hur bra vi tyckte spontant om henne och att vi hållit kontakten. Ända fram till idag. Då delade hon Sverigedemokraternas officiella sida och gillade. Så kan det bli. Olika åsikter och man måste respektera. Men dock inte fortsätta hjälpa och hålla kontakten, jag klarar bara inte av nazismen, jag klarar inte av ytlighet, klarar inte av att udda-olika-handikappade-fula-m m blir hånade. Och då måste ju också jag kräva respekt, eller hur?