måste gå till historien (min historia i alla fall) som den värsta berg- och dalbana man kan tänka sig: känslomässigt. Att hela tiden kastas mellan glädje och ångest/oro gör att man blir skör. Tårarna rinner väldigt fort och ofta, men skrattet kommer också fort och ofta.

Idag har käre maken varit så himla risig och jag kan inte göra ett enda dugg för att underlätta för honom. Tiden går så sakta - jag väntar på två mycket viktiga operationer som jag hoppas på ska underlätta livet för älskade familjemedlemmar.

Men ser man i  backspegeln så har livet rusat fram.

Här är en bild av mitt älskade farföräldrahem, den gård som min farfar byggde med sina egna händer. På motorcykeln sitter min högt älskade farbror Gunnar,;när han var hemma från sitt jobb som sjöman så lekte livet för oss barn. Han dog i hjärtinfarkt 1990 (tror jag) hemma i Oxelösund. Bakom honom sitter vackra faster Britta, pappas enda syster- som idag har begravts i Näsby kyrka efter 94 livliga år. Tack kära faster, jag minns min första celluid-docka som jag fick i julklapp av dig julen 1949.