Alltså sista februari 2018. Och mina älskade flickor ska komma hem!!!!! Det finns inte ord för det...... Jag vet liksom inte hur jag ska vara........ Men jag kan ju ändå minnas hur det kändes när den första kom ... Suzanne Maria ..... Helt underbar och något så stort som jag aldrig varit med om! Så kom den andra ..... hon kom tre dagar före julafton, jag blev sjuk och fick inte träffa henne förrän julafton. Så hon är faktiskt min bästaste julklapp.......

Så har ju jag klantat till det mesta av mitt liv; fel fel fel hur många gånger som helst. Min son som kom som nr 3 och allt gick faktiskt bra mot alla odds! Och trots min oroliga magkänsla! Men jag har ju älskat mina barn, alla fem! Otroligt mycket. Sörjt sonen som kom nr 4 och jag fick inte ens se honom. All skräck runt dottern nr 5  och hon har blivit en så himla bra människa - lika bra som de andra fyra och då börjar jag så smått känna tilltro och glädje! 

Så kom en underbar period med barnbarn. Den ena friskare och finare än den andre och jag var så stolt och lycklig:)

Åren gick och så kom Love. Han rättade till oss allihop, han fick oss att förstå att kärlek 4och en halv månad är värd ett helt liv, men det är så svår saknad. en så stor längtan, en så stor lärdom, en så stor tillit..........

Men vi fick inte ha honom kvar.........