är en gammal s k väktarsång från 1800-talet och är fortfarande så himla aktuell att man blir förvånad.

Käre maken köpte för några år sedan en cd med Frälsningsarméns mest älskade sånger-inspelade med några av vår tids mest älskade artister och trubadurer. Eftersom min kära mormor var en fin frälsningssoldat så ligger den armén varmt i mitt hjärta. Trots att jag är ateist och pacifist :)

Den här dagen skulle jag ha kunnat gnälla max. Regn och rusk, käre maken dålig, oro för andra älskade.......

Men nu ska jag ta min kära dotters råd ad notam - bara ta det fina:

Vi åkte mitt i regn och kyla till Hällekis för att besöka Therese Larssons utställning. Hon målar med specialfärger på mc-hjälmar m m. Det var en jättefin utställning och jag träffade en kvinna som tidigare var en av mina sökande. Hon tackade mig så himla fint och sa att jag verkligen hade betytt så mycket i hennes liv. Så glad jag blev, så att nästan de där dj-a tårarna kom. Vad fint att få cred i en situation när man tycker man är totalt värdelös!

Vi avslutade utställningen med en fika i Hällekis enormt fina trädgårdskafé och där var det så fullt så vi måste fråga ett par unga föräldrar med två små barn om vi fick sitta med vid deras bord, eftersom det fanns två platser lediga där. De hade en liten flickbaby och en liten kille på två år med sig. Vi fikade och jag sneglade på de två små-----till slut kunde jag inte hålla mig längre för jag såg ju att lilla babyflickan var i ålder med våra kära små töser. Så jag frågade hur gammal hon var: svar 7 månader och då säger jag stolt: Våran Maja fyller ett halvt år idag och våran Millie fyller ett halvt år nästa lördag. Vi pratade en stund och det var så himla roligt med att bli så varmt bemött av dessa unga föräldrar så det blev en riktig dagens höjdare :) Att vi sedan inte riktigt orkade med att berätta även om våra små killar var ju för att vi var rädda för att brista i gråt i vanlig ordning. Vissa saker är svåra att prata om och även om Neo är jättekul att prata om så finns liksom Arbrå och Love bredvid honom ........ Vi pratade om det här när vi åkte hem - för det var ju inget vi hade bestämt i förväg - det bara blev så......

På hemvägen passerade vi Blomberg och såg kafeét där Lisa Holm jobbade - vi älskar ju Kinnekulle men det kommer att vara med väldigt blandade känslor vi åker den kära vägen i framtiden-ja, så mycket framtid som vi har i alla fall.

Grattis Maja Tingeling på din halvårsdag önskar vi lyckliga gamla och:

 den här lilla glädjespridaren.

Tack säger lilla miraklet Maja Tingeling

 

som rider på en leksakshäst som hon fått av storebrorsan Tobbe-världens bästa Tobbe <3

 

Och så måste jag visa dagens bild av kärlek:

 

Kära älskade barn <3

Ha en fin lördagkväll hela min kära familj och alla ni andra givetvis! Fundera lite på varför måste mänskor strida?

måste gå till historien (min historia i alla fall) som den värsta berg- och dalbana man kan tänka sig: känslomässigt. Att hela tiden kastas mellan glädje och ångest/oro gör att man blir skör. Tårarna rinner väldigt fort och ofta, men skrattet kommer också fort och ofta.

Idag har käre maken varit så himla risig och jag kan inte göra ett enda dugg för att underlätta för honom. Tiden går så sakta - jag väntar på två mycket viktiga operationer som jag hoppas på ska underlätta livet för älskade familjemedlemmar.

Men ser man i  backspegeln så har livet rusat fram.

Här är en bild av mitt älskade farföräldrahem, den gård som min farfar byggde med sina egna händer. På motorcykeln sitter min högt älskade farbror Gunnar,;när han var hemma från sitt jobb som sjöman så lekte livet för oss barn. Han dog i hjärtinfarkt 1990 (tror jag) hemma i Oxelösund. Bakom honom sitter vackra faster Britta, pappas enda syster- som idag har begravts i Näsby kyrka efter 94 livliga år. Tack kära faster, jag minns min första celluid-docka som jag fick i julklapp av dig julen 1949.

 

Stor flicka, åker i sittvagn nu :)

 

Fina pojken på G nu <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa fina pojke börjar bli stor <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och så har jag så otroligt många fler att älska!

Och att hålla tummar och tår för. t e x Robert och Josse :) Så att deras skickare verkligen kommer idag och att de själva har kunnat enats om husets färg :) Jag tror att det blir jättebra, de har så säker smak och lyckas alltid att hitta rätt :)

jag kan inte plocka massor men de finns :) käre maken  har plockat dryga litern och jag dryga decilitern, jag håller mig ju gärna till deci........ vi åker nog en sväng i morgon med det är faktiskt väldigt skönt i skogen trots mygg och revbensbrott.

 

snor en bild från familjen Decibel och gläds fortfarande åt vår familjeresa med bästa vännerna :) och här på bilden är det ju dubbla bästa vänner!

En rolig grej: käre maken tappade sin fickalmanacka någon gång under resans 4 dygn och fick bekymmer därför att han hade alla sina sjukhustider uppskrivna i den. Men det löste sig ju via telefon. Igår fick han ett a5-brev från Dalhalla! I det kuvertet låg hans almanacka + ett mycket trevligt brev från Olle på Dalhalla :) Glädje, hopp om mänskligheten m m! Tack käre Olle och hela Dalhalla, för den bästaste konserten någonsin och det trevligaste stället någonsin med den bästa personalen någonsin .........

En liten fråga på slutet: tycker ni inte att jag ser väldigt glad och god ut? En fråga till: ser ni giraffen?

spelade vi upp en glimt från Så mycket bättre: Laleh och Mickael Wiehe (strunta i stavningen) sjöng Det här är mitt land, det här är ditt land! Så otroligt bra! Och mina tårar rinner för fullt, precis som när Malena Ernman och Tommy Körberg sjöng Sverige Sverige i Dalhalla i lördags. Vet inte vad som hänt med mig men efter Loves födelse har jag gråtit för precis allting. Tårarna bara rinner och rinner, spelar ingen roll var jag är eller vem som ser. Men när vi pratade idag om det här så klarnade bilden och vi (käre maken och jag) kom överens om att år 2015 har verkligen varit ett känslostormarnas år. Och då har bara halva året gått! Så mycket glädje, kärlek, oro, ångest, smärta och sjukdom..... Det är kanske inte konstigt att man är gråtig <3

 

Nej, den svåraste konsten i världen är att vänta och hålla det postitiva hoppet kvar <3 

Jag undrar mycket just nu över var Signe och hennes föräldrar är? Det svider och jag känner mig så otroligt äckligt maktlös......... Kan inget göra, kan inget hjälpa, kan inget ....... bara ha svidande ångest, jättestort hopp...........

 

åh så härligt det är att se de här bilderna <3 Ska vi ha dom till studentplakat om ca 19 år? Har ni funderat över hur det kommer att bli när alla dessa underbara babysar blir 1. tonåring, 2. konfirmand, 3. student m m m m?

Nej, som tur är så skojar jag bara. Jag vill verkligen bara njuta av alla de små just nu idag <3.

Men ikväll känns det ändå som det finns en framtid:

Lilla älskade Love, Signes lillebror, Robin och Hannas fina lille son, Annelie och Mickes lilla barnbarn, vårt eget barnbarnsbarn, syskonbarn till så många, kusiner till så många...... efterlängtad och välkommen till världen <3

 

Ser ni vad jag ser? En vuxen hand som välkomnar den lilla handen..... Vi kan bara önska dig så mycket glädje och lycka i livet och säga till dig att vi alla finns här för dig och alla små hjärtebarn i världen.

 

Min etta och hennes käre make :)

självklart gnistrar det mellan varven men ack så mycket jag älskar dem alla.....

 

 

Självklart vill jag ge extra cred till några: Joel, den finaste av killar, Rasmus den absolut kärleksfulle, Henrietta-jag tackar dig av mitt hela hjärta som förstod......Jenny som var den underbaraste supermamman för alla våra små godingar .... Annelie som är en av de härligaste människor jag mött i mitt liv - Joy den starka vackra som fött sin öveman - Mikael som är en så underbar bonuspappa-farfar-morfar - alltså jag kan rabbla i all oändliget för ni är verkligen så underbara allihop så jag känner mig toklycklig.......

Alla ni älskade som inte råkat bli nämnda här är verkligen så högt älskade så det inte är riktigt klokt! Man kan ju liksom inte namnge er alla därför att ni är så många och så många personligeter så det behövs en bok - en tegelsten för att beskriva alla er. 

Egon. Pappa.Morfar gånger flera, Farbar äntligen gånger flera

Vi är ärliga, härliga och glada och vi har hittills undsluppit att skadas eller t o m dö av olyckor och sjukdomar. Svåra sjukdomar har vi dock haft några av oss, men haft turen att bli friska.

 

Det här skrev jag i förrgår men av någon anledning försvann det och har nu återkommit.

 

 

men tyst och tomt :( Alla har åkt hem.

+28 gr var det här ikväll, men jag tände bastun för att sitta i ett kallt fotbad och bli varm för bassängbad! Och det fungerar alltid!

Men det är ändå så tomt ....... Så mycket porlande, skimrande kärlek i minst en vecka, underbara babysleenden, kramar från underbara större barn, barnbarn nära och kära ..... frukostar, middagar, festivalkvällar, pussar, kramar, lite babykräks, blöjor och massor med annat godis :)

Älskade hela min familj, jag är fullt medveten om hur priviligierad jag är!

Så kom det så många fler kära och så mycket glädje så det finns inte ord att uttrycka känslan.

Att gå hem från festivalen och gå över torget. En klapp på axeln, en underbar kram av sin sonson mitt framförnäsan på hans kompisar...... en blöt puss från en liten röd pojke vars föräldrar gett järnet för att skydda honom för den numera (förr härliga) farliga solen..... en liten vacker kusin som verkligen är så himla duktig med sina babyskusiner så hälften kunde räcka .... härlig musik, så himla fin samvaro, värme, sol, bad, skratt och massor med artister mot rasismen! Så fint, så bra!

Tack alla nära, kära och alla andra!

Bilder kommer någon gång när jag återhämtat mig från alla glä