Och här är fler sötebarn: faster Jenny och farbror Joel med sötetösen Signe :)

 

och vi är just hemkomna från en underbar kväll. Vi har varit på bio med allra bästaste vännerna  och sett:

Tusen bitar, en film om Björn Afzelius. Väldigt tagna är vi trots att vi alltid älskat honom som artist och älskat hans skrivna låtar - så visste vi inte alls hur trasig han egentligen var som människa. På grund av sin barndom. Jag borde ju ha förstått att man inte KAN skriva en text som Ikaros om man inte upplevt det .......

det känns som om vänner , kära släktingar  me fl står på en helt annan nivå än vi gör :( Och tyvärr känns det som om vi har ett mindre värde? Stämmer de?

Jag är verkligen socialist, jag känner mig verkligen medmänsklig, vill hjälpa, vill jobba, vill prata/påverka!, vill Sverige det allra bästa därför att jag tycker att det är det bästa land som finns. Jag fattar helt enkelt inte hur man kan prata om etnicitet? hur man kan prata om klädsel: huvudduk, kalott, slöja, burka, m m.

Vari består det onda?

Kanske jag också tycker att de-talibaner- isis med flera grupper ska stå inför internationell domstoll och förklara sig?

 

ringde precis nu och berättade att de väntar en liten flicka! Åh hjälp, tårarna rinner att man bara kan vara så här glad? Det är faktiskt bara några veckor sedan jag grät av andra orsaker och tyckte att vi hade döden lufsandes i hälarna. När vi inte visste om den här lilla skulle få leva :( och när mycket annat otäckt hände med våra bästa vänner och till sist fick en av våra vänner en propp i lungan mitt under pågående behandling av tumör på hypofysen. 

Självklart kan fortfarande vad som helst hända när som helst, men då är man åtminstone omedveten fram till det händer. Här var vi ju hela tiden varit så medvetna och oroliga :(

Men just nu ska jag bara glädja mig........Jag har, sedan många år tillbaka, en stor sorgebubbla inom mig och den kommer att finnas där resten av mitt liv. Men den har mildrats lite och blivit mer vemod. Med hjälp av all annan glädje så kan jag fortsätta leva även med min bubbla.

Välkommen till livet lilla baby Berglund <3

 

och min egen känsla av svek mot det jag egentligen trodde på och så världens käftsmäll av Socialdemokraterna när de arrogant kör över V och än en gång flaggar och friar till de partier som i 8 års tid deltagit i Moderaternas nedmontering av skola, vård, omsorg, kommunikationer - ja, allt. Det enda vallöfte de höll med bravur var ju att ta från de fattiga och ge till de rika. Jag tror ALDRIG i hela mitt liv jag varit så besviken på ett politiskt parti som jag är nu. Glad att min kära socialdemokratiska pappa slapp uppleva denna nesa :(

 

 

fick jag gå ut på min fb-sida och kopiera den bild jag själv nyss lade in TVÅ gånger men som nu försvunnit i havet av osorterade foton :( Men! Jag har åtminstone nu fått veta att det är ett förinstallerat fotoprogram som hela tiden ligger och stör när jag försöker sortera kort. 

Här är i allafall den första bilden på Joy och Stefans lilla flicka! (om nu ultraljudet visar rätt).

Hej baby Mille Larsson :)

och fortfarande med en stor otäck känsla av svek :(

Så ringer telefonen och jag får ett mms från Nyköping med en bild på en liten flicka, (troligen) och då vaknar glädjen till liv igen, för första gången på många veckor. Att vi dessutom fått veta att en annan liten flicka (troligen, får vi veta på torsdag) är kärnfrisk och kommer till världen dagen efter Nyköpingstösen ser vi som att vi ändå vunnit framtiden.

Det finns faktiskt en till bra sak. Reinfeldt slutar även som partiledare, vilket givetvis innebär turbulens i moderaterna. Och risk finns att SD ökar ännu mer, men jag TROR faktiskt att övriga partier är trogna Sverige mer än vad Reinfeldt är och att man då kan samregera och inte längre stirrar sig blinda på det politiska blocket.

Så kan jag ju tycka att Löfvén inte varit superbra i valjobbet :( Han skulle aldrig ha fällt ett anklagande ord, bara envist tjatat på om vilken politik som skulle gälla. Nu släppte han fram pajkastningen på tok för mycket och det kommer han att få slita för, tyvärr. 

Och jag svek. Vågade inte ta steget mot det jag ville :( Känns väldigt sorgligt faktiskt. Dessutom hade jag tänkt sluta med den här bloggen och ändå sitter jag här och skriver. Surt sa räven :( 

I övrigt så har helgen varit bra. Joy o Stefan kom hem i lördags em, Roger o Henrietta med Tobias och Linn kom i går kväll. Det har känts så himla bra alltihop och jag är så i grunden tacksam för min familj och det underbara som väntar. Hade jag inte haft så många och så mycket att vara rädd om så hade jag kanske inte svikit! Å andra sidan kanske det hade blivit ett svek hur som?

jag är verkligen låg och ledsen. Hur tyder vi detta? Hur beväpnar man sig för olika svar? Hur förhåller man sig till det värsta tänkabara svaret?

men vi lever med oro och ångest i magen. Det har den senaste månaden varit så mycket orolig väntan på så många områden ändå blir man liksom aldrig van ........ Dock har en svår väntan alldeles nyss tagit slut: käre maken blev beviljad fortsatt sjukpenning så nu vet vi i alla fall att vi har en viss inkomst även om den inte precis ligger i överkant. 

Nästa väntan ska också ta slut idag, det är den värsta av alla och jag vågar inte tänka fullt ut på det resultatet :(  Så väntar vi på vårt eget beslut, ska vi sälja eller?

 

och hon heter Meja Hedlund och bor i Falun :) Ha en riktigt bra dag, Meja och du får en kram är mormor och morfar kommer!

För övrigt är det här en fin, varm och solig dag, men det är ändå inte en skön dag p g a all oro inför morgondagen. Känslan av maktlöshet är verkligen deprimerande .......

Så blir jag ledsen också över andra människors kommentarer och elakheter angående två nyligen inträffade självmord. När man iskallt och totalt empatilöst skyller på den närstående, speciellt om den närstående är kvinna. Och det verkar som om det finns många kvinnohatare även bland oss kvinnor och mammor? Det är tydligen så att om ett barn råkar illa ut så är det ALLTID mammans fel? Eller hustruns fel om det är en man som råkat illa ut. Det kanske inte är så konstigt att vi lever i en mansdominerad värld när vi inte kan ställa upp på våra medsystrar ens när det gäller både sjukdom och död?

det mesta positivt: orkar inte bläddra fram bilder ikväll men väljer en som glädjer mig mycket:

 

 

Rasmus glada ögon! Kärlek och glädje!

 

För övrigt går mycket energi åt till valet. Inte min energi (jag vet alldeles förbaskat väl hur jag vill ha vårt samhälle) men för övrigt: tv, tidningar m m. Jag tycker inte att det är för mycket, inte alls! Men jag blir väl lite trött av att argumentera ungefär 4 veckor vart fjärde år?