är så mycket. Att få ha sin älskade Etta hemma, kramas, prata, äta och nu sover hon och hennes man i Karlssons livs, en trappa upp. Jag sitter själv här och njuter av att de är här hemma ........

 

och jag kan inte sova. Men Levsäng är ändå inte det mest känslosamma, utan det är oron för Love..... Snälla alla ni som läser; köp Hjärtebarnsarmband, skänk till Hjärtebarnsfonden, hjälp flyktingbarnen, förstå att barn är framtiden, förstå att barn är det viktigaste vi har......

varje dag är ett litet farväl! Men jag kan inte ångra mig för jag orkar helt enkelt inte längre - allt är för stort och för mycket.....Det här har ju aldrig varit en bostad utan helt enkelt ett sätt att leva! Alla våra barn, all glädje. all tokighet - alla drömmar, visioner och till det kom besvikelser, ängslan, ångest och sorg. Det kanske är tur att vårt hus inte kan berätta.......

I går ringde Annelie och berättade att Love var bättre - och vilken glädje - vilket hoppfullhet- igen!  Så var vi och kramade om Maja, Henrietta, Linn och Roger, kanske vi vågar tro på framtiden?

Hemma tömde jag kameran för första gången på hela sommaren och blev alldeles chockad över hur mycket vi ändå hunnit med

 

och omdömeslös? Vet liksom inte hur jag ska vara? Vet inte heller om jag ska känna mig så  ledsen, sörja eller vara förhoppningsfull.... Vet helt enkelt inte hur? Försöker verkligen glädjas åt den älskade familjen, men är så himla ledsen trots glädje? 

på din 11-årsdag! Vi hoppas att vi kan åka upp i oktober och då får du kramen personligen!

 

 

 

 

 

Så viktigt ikväll att glädjas åt de våra, de fina de älskade......

Magen värker, tankarna är hela tiden hos Robin och Hanna, självklart också hos fina lilla Love som kämpar mer än alla oss någonsin gjort....

Så värker magen också för de små syriska barnen som måste fly undan krig och bomber......