Nu ska jag berätta om den 5 och 6 december 1985. Den 5 var en torsdag, strålande sol, inte en gnutta snö, ca 2+. Jag hade min älskade dotter Annelie och hennes lilla dotter här hemma och vi var på altanen och skurade Jennys sulky. Annelie bodde i Göteborg på den tiden och vi hade planerat att hon skulle resa hem på fredagen och ta med sig tonåringarna Roger och Maja för de ville julhandla i Göteborg. Det var en jättemysig dag, gravida kvinnor har ju en förmåga att prata barn. Jag var ju bara i vecka 18, men glad ändå för jag hade nyss fått besked om att fostervattensprovet var helt bra. (Jag var ju nyss fyllda 40 och väl medveten om riskerna med barnafödande). Annelie var i vecka 35 och oroade sig lite för att föda i Göteborg, men det antog vi skulle gå galant. Käre maken var på facklig kurs på Örenäs slott i Skåne och skulle komma hem fredag.
Vi hade setat uppe och pratat ganska länge, men jag vaknade ändå tidigt ca 4.00 fredagen den 6 december 1985.
Jag satte på kaffe, tände i vedspisen och hade det mysigt. Plötsligt står Annelie där och håller för magen och säger: "mamma! vattnet har gått!"
Lugn, lugn! Jag ringde omgående KSS och de sa att vi var tvungna att komma direkt eftersom det var andra barnet. 
 Taxi! Det fanns faktiskt taxi i Töreboda på den tiden och svarade gjorde de också. Men tyvärr, sa mannen som svarade så kunde de inte ta en BB-körning i det här vädret! Jag hade ju inte en aning om något väder´, det var ju kolsvart ute men jag hann inte säga något för han sa att han skulle larma ambulans och ville att jag skulle lämna en vägbeskrivning.
Efter det att jag lagt på luren gick jag givetvis ut för att kolla vädret. Eller skulle gå ut rättare sagt, för det gick inte att öppna någon dörr utan största möda! Det var fullt med snö! Och det var världens absolut värsta snöstorm ute! Jag har aldrig varken förr eller senare upplevt något liknande. 
Nu blev det panik i holken vill jag lova. Vi var ju tvungna att försöka ordna något för barnen och försöka meddela Robins pappa. Ingen var vaken, men till slut fick vi tag på Erik och Suz, som kom hit och hämtade oss för ambulansen klarade inte nedfarten till vårt hus. Det var en skräckfärd kan jag säga, den värsta bilresa jag varit med om. Det fanns bara en väghalva kvar och det låg massor, jag säger verkligen massor med avåkna bilar i dikena. Kjell, för det var gode vännen Kjell som var ambulansförare, hade precis fullt jobb med att försöka styra. Det tog 1 timme och 55 minuter att ta sig till KSS, något som normalt går på ca 40 min.
 Och innan jag hunnit fatta någonting så var våran Robin på väg att ta sig ut till livet. En skolförlossning sa barnmorskorna och log stort. Och jag fick då vara med och klippa av navelsträngen på även mitt andra barnbarn! Han var liten men jättefin och frisk. Annelie fick de köra till operation för moderkakan var inte riktigt mogen, men allt var ändå bara bra.
Att sedan ta sig hem från KSS blev rena mardrömmen. Vår lilla väg fick jag gå och snön räckte mig långt upp på låren, det tog nästan en halvtimme att gå våra 350 m!! Det låter inte klokt när man berättar ens. Någon ström fanns inte och var barnen var visste jag inte. Alla skolbussar var inställda hade de sagt på rádion, några mobiler fanns ju inte så det var bara att försöka vänta. Jag försökte givetvis ringa skolan m m men ingen svarade. Så kom jag på att käre maken tänkte åka hem och ringde omedelbart upp Örenäs för att hindra honom. Det gick nämligen ideliga varningar om väglaget från Småland och upp till Örebro, men tyvärr! Han hade åkt 10 minuter innan jag ringde.
Men allt ordnade sig, barnen kom hem, käre maken tog sig med stor möda hem och dagen efter var det -15 gr och gnistrande sol. Vår bil stod fastkörd i snömassorna på vår väg men vi levde alla och hade fått en jättefin liten pojke till vår familj, vi var verkligen glada.

Så idag firar vi våran Robin när han fyller 25 år!  Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti 100de år!

Det är helt otroligt vad tiden går. Jag har i alla fall bakat en saffranskaka till dig Robin även om du får den elektroniskt:


Stor varm grattiskram från oss fyra i Levsäng!  :D.