Jag har mått bra, jobbat bra och känt mig bra. Mycket tack vare Zita :) Nu har hon dock åkt till matte igen men kommer igen i morgon em. våra huliganer börjar bli lite bekanta med henne, ja, inte Douglas förstås-han är ju hanne och livrädd :)

Så har jag också börjat med en sak som är för allra första gången i mitt liv! Jätteroligt! Men jag kan av sekretess-skäl inte avslöja något :)

Återkommer!

Förintelsens årsdag och vi har väl aldrig varit så nära nazismen som nu: den har till och med plats i Sveriges riksdag! Hur kan man bara försvara rasismen eller helt enkelt förneka vad som hände då? Det är ju detsamma som att förneka Utöja med!

Egentligen skulle jag inte skriva nu, jag har varit inne på Aftonbladets debattsida igen :(( grr, vad fruktansvärt otäcka åsikter en del har-det känns sinnesjukt-overkligt på ett sätt och mycket skrämmande på ett annat.

Samtidigt KAN jag bara inte tiga, det är fullkomligt livsfarligt att tiga-det var ju precis det omvärlden gjorde under andra världskriget och många, många andra gånger, vi MÅSTE prata, debattera, lämna över kunskap och historia till våra barn och barnbarn, lära dem att världen består av mångfald och har alltid gjort det. Bästa sättet att hantera detta är givetvis att hjälpas åt, att anamma andras åsikter och kulturer så länge det inte handlar om att skada. Jag menar så här: vad i all världen spelar det för roll vilken gud man tror på? vad spelar det för roll om man lever i hop med sitt eget kön eller om man vill leva ihop med fler än en? Inte kan väl färgen på hud och hår påverka intelligens?   I så fall: varför reser man då till alla olika länder, njuter av det man har pengar till ett tag, sedan åker man hem och tycker illa om mångfald?

med låten Jag vill bara va´ en gammal man :) Så bra! Första gången vi hörde den var i Skavlan och jag tyckte omgående om den.

Tack för kommentar käre bror, men det går ju inte av sig själv att de gamla korten blir så bra :) Du har ju en skicklig hand med i spelet :)

Du är absolut inte den rätta att tala om för en snart -70¨årig tant att hon är vacker. Du är ju själv så otroligt vacker :)  Men jag blir stolt :)

 

 

Förlåt mig Jenny och Claes, men ni är ju så himla fina att jag bara MÅSTE ha den här bilden.

Förutom den här fina stölden så har lördagen inte varit rolig. Ingen Kjell o Lilian, ingen Roger med flickvän och son, ingen pyssling i lagården p g a halsont och allmänt dåligmående.

Jo, en riktigt fin sak till: Cita är här hos oss:) Och tröstar oss så gosigt:)

Den 24 januari 1984 hade vi en liten nybliven 7-åring att gratta: Våran Astrid! Sötungen som kom till oss i juli 1983 och som har betytt så mycket i vårt liv. Många grattiskramar våran Atti<3

Jag letar som en galning i genom alla våra foton, jag VET ju att vi har många från Astrids barndom och flera från när vi åter träffades för ett par år sedan. Men! Jag har ingen ordning på kort, varken gamla eller nya, förutom mammas och pappas och det är ju käre brors förtjänst. Våra egna är en enda salig, jättestor röra både i datorn i ett stort skåp.

Hur som så gratulerar vi våran Astrid som idag fyller 36 år? Kan det verkligen vara möjligt? Hur kan två år sätta så stort avtryck i vår själ, vår familjs själ?

Från det ena till det andra: det som gjorde så himla ont i själen i går kväll, alltså att se Sverige utpekat som en slavstat ännu en gång! Idag har Arbetsdomstolen tagit beslut på att skrivet kontrakt gäller. Alltså: Det GÅR inte att åtsidosätta underteckade regler bara för att man själv anser att föremålen är mindre värda. Hoppas, hoppas att de här arbetsgivarna,; ett skogsplanteringsföretag i Jämtland, en pastor i Skara med bemanningsföretag, m fl, tyvärr många flera får sitt straff i varje fall i form av dryga böter och återbetalning till de människor som de använt som slavar!!!!!

God natt :) Sov gott:)

En Ica-handlare i Jämtland välkomnar nyblivna kunder med ett trevligt: Välkommen hit, hoppas att ni ska trivas i Offerdal. Hur mysigt som helst, tycker jag! Men det finns andra som tycker motsatsen för det var även riktat till syriska kunder och DET klarar bara en del svenskar inte av. Då hotar man den här ica-handlaren, bl a med att han borde hängas i en lyktstolpe? Är inte det dödshot så vet jag inte vad dödshot är? Och hur ingriper lag och rätt mot det här dödshotet? Som vanligt, man tiger och samtycker, fy farao för att man invandrade till Sverige (för 300 år sedan).

Natten till den 21 var det full snöstorm men jag hade inte tid att vara rädd där jag satt i taxin med armarna om jättemagen. Vattenavgång hemma och nu började värkarna. Så pass illa att jag knappt kunde stå upp ens när vi väl var framme vid Förlossningen på Lidköpings sjukhus, klockan var ungefär 2.30 då. Och det visade sig också att det här skulle bli en riktig snabbis om man inte försökte stoppa farten lite. Så jag fick först en spruta för att dämpa sammandragningarna, sen en till men det verkade inte hjälpa. Kl 0400, kom den första krystvärken och 34 minuter därefter hade jag fött min första son till världen. En sådan här stund är så fylld av ren genuin lycka att man inte bryr sig så mycket om vad könet blev. Huvudsaken var ju att han var frisk och levde. Det var så fint att få ha honom intill sig hela tiden, det hade jag fått när jag födde mina döttrar några år tidigare. Då var förlossningsvården rena uppfostringsanstalten, så njöt än mer av det som var nytänk. Väl uppe på bb fick jag lämna honom ifrån mig, han skulle läkarundersökas och jag skulle duscha. Direkt efter duschen kom läkaren in med min pojke i armen, kollade att våra armband stämde och sade brådskande: följ med här, han mår inte riktigt bra. Läkaren sprang och jag sprang efter så gott det gick att springa några timmar efter en förlossning. De lade honom under en värmelampa på ett skötbord, jag fick inte gå in utan stod utanför och såg på genom ett fönster. De tempade honom, tittade sedan på mig och skakade på huvudet. Att jag inte bara slutade leva då eller åtminstone svimmade är för mig en gåta. Jag bara vände och gick in till min säng. Där satt jag och tänkte på vad jag skulle skriva i dödsannonsen. Det kändes som jag skulle sprängas och ingen människa hade jag att prata med. Det gick ett par timmar så kom äntligen en barnmorska och berättade att Roger mådde bättre, tempen som varit nere i knappt 35 gr hade nu börjat stiga och allt verkade vara bra. Men han fick stanna på barnintensiven och ligga kvar i kuvösen några dagar. Det var hemska dagar för mig. Jag som var en riktig superpiglet och alltid såg det allra värsta framför mig. Men på fjärde dagen fick jag äntligen tillbaka honom och ett par dagar senare fick vi åka hem till dom älskade och väntande systrarna.

Idag fyller han 41 år och är en stor karl :) Och som vi älskar ännu mer än då :)

Lillla Hjärtat, vi saknar dig så mycket så det känns overkligt! Men är samtidigt glada över att Jenny och Cita kommer nästa vecka.

Slötittat på tv. Uppmärksammat hur totalt "ute" jag/vi är när det gäller aktuell musik :) Men vad gör det? Vi hinner ju knappt inte med att njuta av den musik som redan finns? Och i otroliga mängder!! Det bästa programmet ikväll var ju just musik: orgeln i Luleå, 9000 pipor, en underbar organist men bäst av alla är Benny!!! Han gör musik som får mig att njuta, rysa och njuta igen. Helt otroligt bra är denna människa som jag har haft att lyssna på hela mitt liv :)

Vi har slappat idag, som vanligt. Åkt runt, loppat, handlat lite nödvändigt (ingredienser till en underbart god räksoppa ikväll) duschmunstycke (det gamla gick av) och så lite estetiska saker såsom: tulpaner och två andra ljuvliga växter. Bild kommer, jag är bara inte kompatibel med kameran just nu. Vi nöjer oss med gamla kort:

Ett jättestort tack till er alla som ställt upp och tröstat den här jobbiga tiden. Det underlättar och man känner sig trygg.

Jag litade på rättvisan! Ett mycket bra program i svenska tv2. Mindre bra var ju uppdrag granskning, Janne har tydligen bestämt sig för vilken sida han ska attackera? 

Själv har jag tagit ett litet kliv tillbaka till värkligheten. För värker gör det, så ini bäng. Saknaden är så stor så ibland tror jag inte det är riktigt riktigt? Det måste vara något fel på mig?

Tack käre bror för att du förstår hur lite vi just nu orkar. Vi hör av oss angående blommor m m, så klart att den enda överlevande samt vår enda faster ska hyllas :)

 

Vill inte, orkar inte, saknar så himla mycket så man tror inte att det är sant!!!!

Tack käre Robin, tack Joy, tack Roger! Äntligen har jag förstått att det betyder mycket att ha nära och kära omkring sig. Även så kära vännerna Kjell o Lilian

 En av dom värsta dagarna i mitt liv. Vill aldrig mer ta det beslutet, vill inte vara med, vill inte bo kvar, vill inte- vill inte- vill ingenting.

 

Det blev smäll på smäll på smäll och jag fattar ju inte hur så mycket kan göra så ont, samtidigt?

Har svårt med koncentrationen för tv även om filmen om Bröderna Karlsson faktiskt är bra. Jag är så ledsen ända in i själ och hjärta, inte bara för mitt lilla fina Hjärta utan även av oro för två andra nära och kära i familjen som just nu har det svårt och jobbigt. Om jag bara kunde förmedla all kärlek jag känner i handling, alltså trolla! Vilket är vad jag egentligen vill. Jag VILL verkligen ta bort allt som är jobbigt, önskar att jag hade makt över det onda :(

 

Käre maken sjuk? Har väl inte hänt på år och dag :( Ont i ryggen, opererade ögon, hjärta, knän m m, det är ju sånt jag är van vid. Men att han ligger i feber, huvudvärk och mår ap- det är jag inte van vid. Hos honom ligger i alla fall Hjärtat och tröstar så gott hon kan, skröppelfian, samt givetvis Douglas :) Han är inte medveten om att han är så tung så det ont när han ligger på benen, han är verkligen superego :)

Själv tvättar jag, stryker och manglar. Det är idiotmycket tvätt nu efter jul och med en liten inkontinent tax blir det ju inte bättre precis. För att förvärra katastrofläget här hemma så snöar det :((((

Antikrundan. Aktuellt, Svårt med koncentrationen. Det är ju käre maken, jag, Hjärtat och kära kissarna. Ikväll har Hjärtat legat hos Käre maken hela kvällen, trygg och lugnt sovande. Hon reder sig nog, jag tror hon vet. Hon känner att hon är sjuk och vill nog bara vara <3

Tack ni snälla som tänker på oss och som skickar så vänliga och kärleksfulla kommentarer. Det både styrker och ger kraft att orka.

skriven av en mamma som har sex st vackra döttrar! Den äldsta 18 år, den yngsta 1 år. Och det gjorde så ont i mig när hon skriver om hur mycket kärlek den lilla får. Hur mycket syskonen älskar och omhuldar både varandra och den lilla vilden. Då tänker jag osökt på min tvåas barnaskara och om hur mycket de bryr sig om och älskar varandra och verkligen visar det också. Stolt är jag över det, givetvis, älskar ju mina barnbarn hurdana de än vore. Att de sedan är bäst i världen är ju en stor bonus :) Men värken i hjärtat beror på frågan: Var gjorde jag för fel? 

Vi får hela helgen på oss att förbereda oss och ta farväl och vi ska tacksamt ta vara på den tiden. Den chansen har vi aldrig fått förut med älskade husdjur, man har bara fått stå inför fakta.

Det är så underligt. Mitt i all ledsenhet så grips jag av lust att städa bort allt skräp, sortera undan allt onödigt. Det är precis som får vi inte ha henne kvar så behöver vi heller inte ha en massa skräp.

Det är ju också så att man ÄR sorgsen just nu. Killen som polisen sköt har avlidit och nu börjar skränandet på dumheter i vanlig ordning. Avskeda honom-polisdjävlar, fascistdrängar m m, m m. Man tar varje tillfälle i akt att ösa ur sig sin egen negativitet och sitt eget hat. Hur sjukt är inte det? Såklart att inte polisen SKA döda någon och gör inte heller med vett och vilje. Men den som reser vapen mot någon får ju också något att hända i den människans kropp; skräck, ångest, hat m m. Hur lätt tror man att det då är att tänka klart, fatta helt korrekta beslut, sikta rätt? De riskerar sitt liv varje dag på jobbet. Det har vi facit på. Jag behöver inte ens rabbla upp namnen på de som är döda, därtill kommer de som skadats för livet.POLISER alltså. Det är ju himla konstigt att varken jag eller någon jag känner har blivit illa behandlade av en polis? Såklart finns det knepigt och dumtänkande folk inom den yrkeskåren också, det gör det faktiskt inom ALLA yrkeskårer. Jag som var arbetsförmedlare har träffat en hel del dumskallar som kollegor, men har också träffat dumskallar som sökande. Ändå har man i alla år fått tillmälen, skit, elakheter och även hot bara därför att man har det yrket? Då är det säkert inte ens i närheten av vad Polisen får utstå. Jag fattar överhuvudtaget inte alls hur en del tänker? 

 

Våran kära lilla!

Nu vill jag bara hoppa över tiden fram till att det är gjort och det onda börjat ge sig. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig mer ha en hund.

Det känns som om jag vill minnas, spara den här dagen för alltid. När jag stod i duggregnet utanför biblioteket och bläddrade i boken Lavendel, när Roger var hemma och allas våra ögon tårades inför det som komma ska, när vi satt framför tv:n och såg på gårdagens ABBA. 

De här tre åren vi har fått ha vårat Hjärta är guld värda. Vi har varit så lyckliga med henne och jag tror hon varit lycklig med oss. Att man kan älska ett litet djur så mycket?

I går såg vi År 1963 och blev supersentimentala :(

I kväll såg vi När Rocken kom till Sweg 1956 och blev än mer sentimentala. Snyft,snyft.

För övrigt har dagen varit grå, blöt, hal, kladdig, trist. Exakt så som de flesta tisdagar i januari är. Jag fortsätter städa ut julen, försöker få lite struktur inför loppisstart i mars, men jag har dålig ork, dålig inspiration och känner mig lite dålig i dubbel bemärkelse :)

Gnäll, gnäll. Lika bra att gå och lägga sig och försöka sova.

Det är några dagar sedan sist, men ibland knåkar livet ihop sig även för en pensionär :) Och nu är året redan sju dagar gammalt och jag har inte varit här alls. Men:

I onsdags kom först Rebecca hem, därefter Josefine och Robert. Så då kan väl alla förstå att man hade annat än blogg för sig :)

På torsdagen var vi bjudna till Erik på 50-årsmiddag tillsammans med Josse o Robert. Rebecca var också med samt Emma och Eira. Det blev en mycket trevlig kväll och det var roligt att få prata mycket med Eira och även Erik. Han hade dagen till ära gjort en väldigt god trerätters: Förrätt. Vitlöksbröd med kräftor. Varmrätt. Helstekt älgfilé med pressad potatis, rödvinssås och sallad. Kaffe, likör och glasstårta. Tack Erik, det var verkligen gott.

Fredagförmiddag packade vi och åkte till Nyköping för att fira jul. Jomenvisst vet jag väl att redan varit jul. Men man kan väl få fira den hur många gånger man själv vill? Och jul hade vi, i allafall lite julmat, god stämning och mycket kärlek.

Lördag blev lite som vanligt; frukost med mysprat -länge-länge-länge men det gjorde inte så mycket för idag var Öppen hand stängt. Vi åkte ut lite i omgivningarna istället och det var minsann inte fy skam. En hel del vackra slott och herresäten fanns där och den vägen återkommer vi till i sommar. Så den vanliga shoppingturen och så mysig kaffestund på Hellmanska. Vi var bjudna på 23-årskalas på kvällen så vi var försiktiga med aptiten. Det var Stefans mamma som fyllde och vi hade köpt en liten chokladask, för en så ung människa behöver ju inte tänka på vikten :)

Sedan blev det rejäl antiklimax. Mitt j....a knä svullnade upp rejält och började vrålvärka. Fick vacker ligga med benet högt resten av kvällen och titta på film, istället för att ha det trevligt i Oxelösund :((( Dessutom var den andra filmen för kvällen så dålig så jag somnade.

Det blev alltså frukost istället för middag, men mysigt var det. Så åkte vi hemåt via Ikea enligt makens önskemål. Vi skulle titta på fläkt och kök för fjärde gången på ett år. När vi väl var där så lät det precis likadant som de övriga tre gångerna: "vi kanske får ta en diskussion först om hur MYCKET vi ska renovera innan vi säljer". Alltså ännu ett antiklimax :(((((( Men det är inte lönt att sura ens, är man gift med Kiruna-Karins son så är man. Det har tagit mig över 35 år att förstå Hur Otroligt Envis en enda människa kan vara.

Och nu kommer vi till antiklimax nummer tre: kameraminnet är fullt!!!! Och har varit fullt hela veckan och jag har inte haft tid att tömma, därför har jag inte ett enda kort på allt det här superviktiga :((((

God natt och sov gott!

 

och jag vaknar kl 9.00 av soluppgång. Otroligt vackert men tyvärr väldigt kort. Sätta på kaffe och tända i vedspisen så vi kan frukostera med våra kära gäster i lugn och ro :)

Så kommer några bilder.

 

Skönt att minnas gårkvällens skratt och glädje, skönt att veta att det hemska 2012  är slut, skönt att få vända blad! Dessutom har all j---a is smält bort och det mesta av snön. Till allt det positiva så har Robert och Josse kommit hem och sover nu sin skönhetssömn på övervåningen. Givetvis efter en god skinkmacka, roligt prat och glada skratt. 

Varje, varje dag är jag så lycklig och glad över min stora härliga familj:)

För det mesta är det 90% glädje och 10% oro över någon enskild individ. Men just nu är det bara 6½ % oro, alltså mycket för en och lite för en annan, resten är bara glädje och gamman.

Käre maken har gått och lagt sig, det är bara jag och Daisy som är vakna. Och nu önskar vi god natt och sov gott till alla nära, kära och övriga!

 

En mycket mysig och trevlig kväll! Tack våra allra bästa vänner och allra käraste lillsyrran med lika kär make! Det har pratats, ätits, druckits, spelat sällskapsspel och skrattat, skrattat, skratta!

Ett väldigt gott nytt år önskar jag hela min stora älskade familj, min kära släkt och alla goá vänner. Jag känner mig så lyckligt lottad och är så glad över alltihop. Just nu känner jag en stor glädje över att sonen har fått träffa någon igen och att han fått ett nytt jobb och att han alltid är så glad - precis som när han var barn :)