Hur lat får man bli egentligen?
Jag har fortfarande inte ens varit i närheten av att lära mig sätta in foton i nya datorn och därmed också kunna blogga med den. Nu får det snart vara nog. Misstänker att jag fegt väntar på att Joy ska komma hem och visa mig, eller Rebecca eller någon annan av alla datavirtuoser som finns i familjen :))

Hur som: idag har jag åter mist en god vän:



Ja, inte Aino Trosell så klart, men boken! Hjärtblad!!! Absolut en av de bästa hon skrivit, läs den gärna. Det känns faktiskt sorgligt när en bra bok är slut, man känner sig lite vilsen och vemodig.

Jag kanske inte har berättat förut att jag även i det här är en stor missbrukare :=D: I hela mitt liv har jag läst och läst, därefter har jag läst. Ni kan ju förstå vad det betydde för mig när talboken kom, och Mp3tekniken och Ipod!
Nu kan jag ju läsa dygnet runt, hur mörkt det än är och var jag än befinner mig. I bilar, bussar eller på stranden :))
Jättekul.
Alla böcker är naturligtvis inte bra, men läser ut dem gör jag i alla fall. Numera är det, till skillnad mot förr, ganska mycket deckare som sväljs ned. Men det beror inte bara på bekvämlighet utan faktiskt på att vi har så många bra deckarförfattare i Sverige numera. Hur kul som helst:



Här är en av dem, Åke Edwardson, som gjort en hel rad böcker om kommissarie Eric Winter, har även filmats och gått i TV. Jag gillar dem mycket, inte allra överst på min topplista, men absolut läsvärda. Käre maken tycker inte om dem, men vi har inte särskilt lika smak när det gäller böcker.



En ny stjärna som jag nyss läst och inte kan bestämma mig riktigt vad jag tycker. Därför har jag lånat ännu än men ej hunnit läsa den än. Jag varvar ju talböcker med skrivna böcker och har just klämt 100-åringen. Visst, jätterolig, kul hur Jonas Jonasson klämt in Allan i världshistorien, väldigt väl skriven, i en teknik som påminner mig om Aarto Paasilina.
Nu är det lunch, därefter promenix med stora hunden och så knyta damast.
Kramis