minns man inte bara bra saker, ett negativt minne som sitter väldigt fast är: käre maken jobbade på kärnsjukhuset i skövde. Hans dagschema var 8-17.00 men det verkliga schemat var 5.30 till 19.10 + 20, alltså buss+bilresan hem. Vilket innebar att han aldrig fick träffa sina döttrar.  Puss på morgonen och puss på kvällen, de sov redan när han kom hem, vilket jag som mamma var väldigt glad för. Ibland undrade jag över begreppet ensamstående mamma?
Den här dagen träffade  han våra grannar på sjukhuset en halvtimme innan han slutade och frågade om han kunde få lifta med dem hem, det innebar ca en hel timme i reell tidsvinst. Men det fick han inte, de ville inte vänta i 30 minuter på honom.
 Vem skulle inte ha väntat? Är det vi som är knäppskallar eller?
Energitjuvar eller bittra minnen?