Ett privat exempel är att vi alltid klippt en gång- och cykelväg till kanalen (40 m) Vi har också klippt en liten plan vid kanalen för att välkomna campare. Så har vi satt upp en bänk, en blomlåda och en badbrygga. Många gånger under åren har vi kunnat glädjas över att människor har setat på bänken och vilat, slagit upp sina små vandringstält eller bundit fast sin båt vid bryggan. Men vi har också fått fiska upp både bänk och blomlåda ur kanalen ett antal gånger, vi har blivit av med nysatta plantor, vi har fått plocka upp glas och ölburkar, vi har fått ringa efter anhöriga så de kunnat hämta sin överförfriskade släktning som legat bakom bänken och sovit. Okej, vi har tagit det så länge som det fina översteg det fula. Men som motvikt så har vi grävt ned ett stort tungt betongrör som vi planterat i och en fastgjord kraftig timmerbänk istället för sådant som är lätt att förstöra eller slänga i kanalen. Ingenting hjälper dock. Vår fina brygga blev söndersparkad och puttad i kanalen vid Skördefesten i höstas, idag har de rullat i betongröret och den tunga bänken också. Törnrosen jag hade planterat hade de bara vält ut. Så nu äntligen fattar även dumhuvuden som vi. Slut med klippt stig, slut med välkomnande och blommor. Vi måste förstå att i den här hårda världen finns det inget som heter solidaritet, medmänsklighet och glädje.

Att jag sedan gråter inombords av besvikelse och sorg över ett närstående svek gör ju inte saken en bit bättre.

Jag kommer igen!