En sedelärande berättelse:
En liten flicka var irriterad på sin mamma. Hon tyckte att mamman alltid hördes och alltid var för sen med allting. Så skulle de ha en pjäs i skolan/fritids/dagis och den lilla flickan skulle vara utklädd till katt. Mamman sydde kattdräkten ungefär en timme före pjäsens början, de kom naturligtvis försent och den lilla flickan smög in på scenen iklädd sin kostym. Och mamman reser sig upp och ropar: hej älskling här är vi, stolt som en tupp. Varpå flickan skämdes därför att de kommit försent och att alla uppmärksammat detta i och med att mamman varit så stolt och ropat.
Jag fick den här historien berättad för mig av den lilla flickan. Jag förstod liksom inte felet utan började skratta och sa: vilken härlig människa din mamma är! Den lilla flickan sa: tycker du? Är hon? Och plötsligt så förstod hon vad jag menade och höll med.
Men hon hade sett på sin mamma med omvärldens kritiska ögon och förstått vad en del människor tyckte. Idag ser hon på sin mamma med helt nya ögon och är stolt över att hennes mamma är så härlig och så ovanlig!
Men hon var ändå så liten då, ni alla som är vuxna och mer eller mindre skäms för föräldrar eller anhöriga. Läs detta och förstå innebörden. Alla kan inte älska alla, det är inte fel att var olika, tvärtom: det är något som vi måste värdesätta istället för att baktala.
God natt och sov gott!
Kommentarer
Trackback
