En fin gammal sed. Jag har dock inte varit med, hemma med Rasmus och tittade på tv. Tankarna far hit och dit, jag kan bara försöka vara stark. Men jag känner mig inte stark, det är som en mardröm. Är det så här? Är en halva av livet bara glädje, barn och styrka? Och den andra halvan oro, sorg, saknad och rädsla?