Men för mig var ju absolut ingenting normalt för övrigt. Jag tvingades att föda mitt lilla barn, 25 veckor och 2 dagar för tidigt. Det var ju solklart för mig att hon inte skulle klara sig. Att jag själv var så nära döden någon kan komma utan att dö, det brydde jag mig väldigt lite om. Som kvinna med ett barn i sin kropp är man totalt inriktade på att BARNET ska ha det bra, barnet ska leva. Det som gjorde mest ont i själen den här dagen för 26 år sedan var när min kära etta kom och besökte mig på Iva på kvällen och när hon såg mig så bara utbrast hon: "mamma!" Det riktigt skar i mig för jag hörde ju trots att jag var så dålig att hon blev både chockad och rädd. Men jag orkade liksom inte prata - orkade inte trösta henne. Och det är ett minne som fortfarande gör lite ont. Att det sedan följde en tid när man överhuvudtaget inte orkade med någonting annat än ångest över den lilla varelsen som kämpade för sitt liv. Ett helt år förlorade vi både Joy och jag och dessutom mina andra barn och jag. Vårt äktenskap höll på ta slut allting var kaos. Jag själv levde bara i skräck. Det fanns korta korta stunder när jag vågade glädjas men de var få, jag trodde bara att hon skulle dö. Att hon dessutom var öronbarn med mycket smärta och sjukdom gjorde ju inte situationen lättare. Man visste ju liksom inte vad som egentligen var fel. Vi visste ju inte hur hon skulle utvecklas, om hon fått skador, om om om.  Så fyllde hon ett år och då vände det. Plötsligt började hon ta tag i sitt liv, hon lärde sig stå och gå, talade om för alla att "ja tan häv" och allting blev till glädje. Och så har det fortsatt, hon gör verkligen skäl för sitt namn våran Joy och jag är så innerligen tacksam över att jag fick behålla mitt femte barn. Och att jag fortfarande har alla mina kära kvar och att de bara blir fler och fler gör mig så ödmjuk och glad :))

Här är den absolut första bilden på Joy. Det stora badlakanet hon har under huvudet är en pytteliten haklapp. Här väger hon 840 gr och är 35 cm lång. Så gick hon ned i vikt som barn gör, det minsta hon vägde var 740 gr. Men egentligen så var det aldrig någon kris med henne, så här med facit i handen. Det allra värsta var hela tiden oron för vad som kunde hända.

Här är hon ett år och har öroninflammation och sitt stora smultronmärke på hakan.

Och plötsligt var hon 19 år och åkte på studentbal :)) utan smultronmärke, det hade försvunnit :))

Man ÄLSKAR inte mer pga av all oro och ångest, men man är mer ödmjuk och tacksam över det livet ger. Mina barn är ju det absolut bästa jag har och är otroligt stolt och glad över dem alla, både dem jag själv fött och dem jag fått.