som jag faktiskt var ganska rädd för. Det har låtit otäckt. Kranskärlsröntgen. Man går in med grov nål i storakroppspulsådern och sprutar in kontrastvätska i precis varenda liten ven i hjärtat. Och nu kväll sitter jag här och vet att mina kranskärl är i utmärkt kondition, inte en kalkflisa ens. Ja, förutom den stora kalkflisan som bråkar med mina hjärtklaffar och gör att hjärtat får jobba lite extra, jag kan knappt röra mig utan stoooort flås och hela situationen är moment 22. Sitter jag still för att skona hjärtat så skriker höfter och knän på hjääääälp. Hur som så dröjer det minst två månader, troligen mer innan operation ens blir av. Så sett har ju Egon det bättre, han opereras ju redan i morgon eftermiddag :) och blir inte heller totalt uppskuren hela han som jag kommer att bli. Men nu är det i alla fall han som gäller och jag hoppas innerligen att han inte få så ont.