Livet fortsätter upp och ned och det är lite svårt att hänga med känslomässigt :) Helgen i Arbrå, när vi firade Jocke 30 år var helt underbar, totalt sett! Vackra vinterdagar scoteråkning, vintergrillning, familjefest gånger tre..... Bättre kunde det aldrig blivit och jag är så superstolt över min fina stora familj och hur kul vi har ihop :) Och Lizettie: varmt välkommen :) Resan t o r med vår andra husbil var faktiskt så trevlig och man hann med att både prata, skratta, vila, spela spel och bara vara...... Tummen upp för husbil, faktiskt för första gången någonsin.

Hemma är det full kaos med köksbygge, tokiga kattor och en massa kul :)

Idag var jag på Hjärtmottagningen för årskontroll. Något som jag haft ångest för sedan kallelsen kom i december. Hela mitt jag har spjärnat emot -- jag vill inte, vågar inte, tänker inte......

Men jag har ju personlig assistent med svårt kontrollbehov så då slipper man ju inte undan :(

Jag låg där på britsen för ekg, blodtryck m m. Den vänliga sköterskan säger: har du hjärtebarnsarmband? Och hör nu gott folk: jag börjar verkligen storgråta! Det känns inte riktigt klokt men sorgen blev som ett spjut i mig precis när hon frågade. Alltså det känns som om man inte har riktigt kontroll över sig själv längre efter 2015?

Min hjärtläkare frågade naturligtvis sedan vad som hänt? Jag berättade om Love och frågade om min egen skuld i det hela. Han var verkligen ärlig och talade om att min missbildade hjärtklaff handlar om att man föds med ena klaffen tvådelad. Det är inte alls detsamma som att ena kammaren är missbildad/eller för liten. I hans värld alltså. I min värld är det ju ganska lika? Men han talade om att det är skillnader på ärftlighet- vissa sjukdomar är faktiskt till 50% absolut ärftliga, hjärtmissbildningar är inte riktigt så statiska. Men! Risken är naturligtvis något högre OM det finns hjärtsjuka personer i släkten. 

Så tårarna fortsätter rinna även om jag är glad över mitt personliga läkarbesök: jag blev nämligen näst intill friskförklarad!!! Bra värden, fint fungerande hjärta, inga som helst tecken på varken sjukdom eller .... ja naturligtvis inte ålder, den fan är ju som den är :(

I onsdags var vi på datakurs PRO. Kjell, Lilian, jag o Egon! Så nu är det verkligen offentligt: vi är pensionärer!!!! men det var en härlig dag. Trevligt umgänge - kul att få bekräftelse på vad man egentligen kan trots att man känner sig så himla dum i huvudet!

Dagens skratt har givetvis varit telefonsamtalet med min underbara Josefine :) som kommer hem i påsk med sin fina Robert. Hur mycket glädje kan rymmas medans sorgetårar rinner? Jag känner mig verkligen ödmjuk...

I morgon händer något lika extra som förra helgen: i morgon kommer Joy, Stefan och Millie!!!!!!!! De skulle ha varit med i Arbrå men blev tyvärr magsjuka och därmed väldigt saknade :(

HÄR skulle kort ha varit med. Kort på helgen - på alla kära - på snöskotrar och underbara barn! Men jag har liksom inte lärt mig tömma mobilen och den var den enda kameran jag hade med :(

Man kunde ju tycka att någon i min härliga familj skulle lägga en kommentar här ------ med bildbevis. Men de lär ju inte ens hinna läsa mina gamla ord, de kära hårt arbetande ungdomarna :)